materialisten finns i oss alla
kommit på (eller iof varit sanningen mina senaste 20 år) : jag är en materialist. En sådan uppenbar situation var idag. Jag och Anna låg i solen och stekte mellan ett och tre. Sen var det nog för mig. Jag hade väldigt mycket energi över och fick ett impulsivt infall av att ge mig ut med mina stavar och köra lite powerwalk tillsammans med ipoden. Jag gick in och skulle välja träningskläder. Det blev mina vanliga springbyxor (eftersom det finns både ormar och vassa buskar längs med stigarna på den här ön behövs långbyxor) och till det mitt ljusblåa linne, och det för att mina springskor är blåvita. Ibland har jag kortbyxor som är svarta och då blir det ofta rött linne till det. Mina egna stavar är röd-svarta. Men utanför dörren stod mammas idag. Så när jag ger mig iväg väljer jag istället att ta hennes, och varför när min egna faktiskt är skönare att gå med. Jo, för att jag tyckte dem matchade min outfit bättre, för dem blå-svarta-vita. Snacka om att denna värld har gått för långt, eller är det kanske bara jag som är så fixerad. Det märks ofta på mina val. Får jag inte ha de saker jag känner behov av kan jag lätt bli på dåligt humör. Usch för mig! Det känns som en snutta egoism. Som vi västlänningar alltmer säger ?dagens i-landsproblem alltså?, detta är ett av mina.
